Den mentala biten är bland det svåraste att bemästra.

Jag upplever mig som en ganska mentalt stark person. Men visst märker jag att det är obalans mellan mitt självförtroende och självkänslan, där självförtroendet sviktar.

Detta ämne känns mycket svårare att skriva om, samtidigt känner jag vikten av att dela med mig av den.

Någonstans under mellandagarna hade jag fått reda på att det blir två operationer, hals och tarm. Jag var väldigt förundrad över mig själv, när kommer det någon känslomässig reaktion från mig själv, kommer det någon ångest eller panikkänsla?

Dessutom tog mitt treåriga särboförhållande slut, också under mellandagarna. Fortfarande var mina tankar logiska och analyserande. Jag var endast inne i ett konsekvenstänk. Tydligen har jag en fördröjnings-mekanism som slår till vid stress eller fara.  För att reaktionen kommer! Det fick jag erfara efter sista bomben som släpptes efter analysen av tarmpolypen, en cancer som var elakartad, en trea på en skala som gick högst till en fyra! Det var cirka sju veckor mellan beskedet och cytostatikabehandlingen och jag var fortfarande kvar i konsekvenstankarna.

Femte dagen efter intravenösa cytostatikabehandlingen kom reaktionen, jag hamnade i en kraftig depression, har ingen aning om medicineringen hade någon del i detta? Eller om det var hela min sjukdomssituation som hade hunnit ikapp mitt mentala jag. Men jag grät floder denna dag, det var första gången min son såg sin far gråta. Dagen därpå var jag fortfarande lite ledsen, men helt under kontroll. Dagarna därefter har jag känt mig någorlunda i mental balans igen. Men blir det en mental kollaps nästa behandling?

Tankens slingrande färd i livets egen flod.

Det har gått sex dagar efter nummer två av den intravenösa dosen. Denna gång blev  jag inte djupt deprimerad, men naturligtvis oroas jag mycket av framförallt biverkningarna. Min fasa är förutom att det ska uppstå cancer någon annanstans i kroppen är att kramperna i mun och ansikte ska bli permanenta, eller att stickningarna och skakningarna i händerna också blir kvar efter behandlingen.

Ibland passar man inte in och ensamheten träffar även den mest sociala.

Dags för en liten mental resumé. Det har gått sju dagar efter den tredje dosen har påbörjats.
Rent generellt mår jag faktiskt ganska bra när inte tröttheten är som starkast. Det jag saknar under dessa stunder är väl den fysiska kontakten mellan en kvinna och en man. Eftersom jag nu skriver utlämnande om mig själv, så har inte min lust försämrats, som jag med glädjande förvåning har konstaterat.

En dag tog jag en ”måste” promenad trots regn och rusk, även fast det stack i fingrar, tår och krampande läppar, så kunde jag se den härliga gröna nyansen mellan trädens löv och markens gräs i det renande regnet.

Dags för min mentala bakåtblick:
Det har gått nio dagar sen den fjärde behandlingsperioden startade. Jag har känt mig mer irriterad än vanligt denna period. Hoppas det beror mest på att tröttheten är på-tagligare. Tyvärr märker jag att tankarna kring slutet av behandlingen är jobbigare, frågor kommer upp som berör min egen framtid.

– Kommer jag att bli frisk eller tar cancern ett nytt grepp om mig någon annanstans i kroppen, Har fått en remiss för att skiktröntga huvudet tack var mina synbortfall (som i sig har kommit tre gånger på tre år). Tankarna kring mitt höga blodtryck och hjärtats kapacitet oroar mig också mycket tidvis. Likt fönstret högt upp, kan ljuset vara svårfångat för lilla mig ibland. 

Men tackvare min släkt och mina fina kamrater går dom flesta dagarna i ”Dur”. Jag kämpar med att försöka tänka på att leva här och  nu. Min nya kamera används flitigt och motorcykeln rullar direkt det är sol ute.  

 

Varför tog ett treårigt förhållande slut under denna svåra tid?
Denna fråga är nog ganska komplex. Min egna känsla är att det inte fanns tillräckligt med kärlek för att orka med den nya situationen. Ett annat problem med mig själv är att jag tror att människor i allmänhet tycker för bra om mig som person i början av bekantskaper och förhållanden, så besvikelsen över att jag bara är en vanlig människa med alla dess brister blir för stor. Eller kan det vara så enkelt som att det inte var helt sanna känslor från bådas håll från början och när ett sådant besked om mina sjukdomar kom, ställdes allt på sin spets?

Det finns ju dom som menar att tankens kraft påverkar ens beslut och situation. Kanske måste jag tänka om när det gäller mig själv. För att hitta en kvinna olikt dom förra, måste jag först och främst ändra mig själv. Börja bygga upp mitt självförtroende, ändra min självbild. Söka mer efter det vackra i det inre hos en kvinna. Det har man naturligtvis alltid också letat efter, men jag har nog tidigare lagt en stor vikt på utseende och stil. – Livets skola lär så länge man lever.

En ny iakttagelse från sjuksängen:
Människor som man har haft en känsla av att vara ganska kalla och introverta när man var frisk, har visat sig var mycket empatiska och omhändertagande.

Men tyvärr har man mött motsatsen också, vill poängtera att dom är väldigt få men ändå gjort en lite besviken.