2012-05-03 kl 10:30

Nu är min moster Siv här och styr upp. Jag är jätteglad att hon kan ställa upp framför allt dom första dagarna när man är som mest känsligast i händer och fötter plus att hon stoppar mig i min iver att promenera långt och den eviga tröttheten som slår till när man minst anar det. Det är så lätt att man glömmer av sig och stoppar händerna i kylskåpet eller traskar lite längre än man tänkt sig.

Tänka sig, jag har sovit en hel natt för första gången sedan allt började i november förra året. Men min unika biverkningar med att hicka och rapa konstant först dagen kom som vanligt tillbaka.

Klockan är nu 23:25. Denna dag har gått relativt bra förutom sura uppstötningar, trötthet och smaklökar som trilskas.

Summeringen av min behandlingsfria vecka.

Vilken härlig dag att köra motorcykel och förlora mot en eldriven sparkbräda! Söndagen 29 april var en av dom få varma dagarna, typiskt att det var i slutet av min fria vecka.

Min frivecka har varit helt ok, men naturligtvis var den tyngre än den första behandlingsfria vecka. Min ork och kondition visade sig vara mycket sämre t. ex. min cykeltur till Adolfsberg fick jag pusta ut i en halvtimma innan jag orkade ens titta på min motorcykel.

Dessutom fick jag mystiska utslag på bröstet som höll i sig två dagar. Andra dagar kände man hur kroppen kämpade för att komma i balans. Muskler värker leder ömmar, ja till och med håret känns annorlunda, men håret är rotfast än. Lite oroad över mina bröstsmärtor och yrsel som kom periodvis under veckan. Jag har fortfarande kvar mina nattliga svettningar som förhoppningsvis skulle ha försvunnit med alla operationer och cytostatika.

Första dagen av tredje cytostatikabehandlingen.

Jag promenerade hemifrån kl 07:20, när jag kom fram till blodprovstagningen var det en jättelång kö. Snäll som man är väntade jag tålmodigt på min tur medans tiden började rinna i väg. Proverna bör tas 1½ timma före behandlingen som startade kl 09:00. När jag kom fram till kassan blev jag upplyst om tiden börjar bli knapp, så kliv före i kön! Uj vad det kändes osvenskt.

Denna gång drogs behandlingstiden ner till fyra timmar plus att rara syster Anette lade infarten lite högre på vänstra armen.

.Min förra infart lades på ovansidan på min högra hand, där jag fortfarande är öm och känslig för kyla. Naturligtvis kände jag av denna behandling. Förutom den malande värken som kom den tredje timmen, så höll jag på att skrika rakt ut när tejpen runt infarten skulle tas bort. Huden hade blivit så känslig av behandlingen denna gång.

Lite förvånad blev jag under promenaden till mosters bil, när stickningar och kramper i läppar plus tunga kom trots att det var ca +18 grader i skuggan. Det kändes heller inte bra att mitt värde på B-LPK = vita blodkropparna var endast 3,6. Om provet hade visat 3,0 hade jag fått vänta upptill en vecka med behandlingen. Det innebär att jag är infektionskänsligare än förra perioden, då jag hade värdet på 5,0.

2012-04-24 kl 09:15

I natt sov jag dåligt, men inga synliga eller inverta problem än. Jag ska testa om mina stickningar i händer och läppar är kvar i dag också. Jag får återkomma om det senare.

Klockan är 00:10
Då var denna dag slut. Inga stickningar i händerna, men jag har inte utsatt dom för någon kyla.

Tänk att det alltid ska var så med mig! Först en hundpromenad med kompisen på 6 km och sedan en fotosafari på 6 km med arbetskompisen Anders. Nästan så att jag såg stjärnor av trötthet vid hemkomst. Sov minst en timma efter maten. Därav denna sena blogg.

Denna sothöna verkar lite fundersam över svanarnas svansföring. Fick äntligen prova min nya kamera , ett litet tröstköp för mig själv.

Hurra, nu har jag sju dagar utan cellgift från och med nu! Jag kommer inte att föra dagbok under ”ledigveckan”. Det blir en sammanfattning från den vid
”Dag 1 av Dos 3”

2012-04-23 kl 08:20

En experitox-morgon
Började morgonen med en förkylningstablett, lite tung i huvudet och Däppt i Däsan! Förutom det känns dagen ut att börja bra. Tyvärr upptäckte jag att läppar plus händer fortfarande har stickningar och krampkänningar. Det oroar!

Det blev 7 km i dag igen, men nu känns det i hela kroppen. Jag får nog ta en vilodag i morgon.

Denna långa sträcka på ca 3 km rakt fram kan få den mest garvade gångare att sucka av hopplöshet, tre kilometer tar ca. femton minuter.

Förutom att kroppen känns trött, så har dagen varit helt okej.